alltså VEM är det som kikar in här ibland?? får mejl om aktivitet och jag tycker det är så knasigt. är det robotar? vem är ni! superfina i vilket fall med tanke på en extrem frånvaro från min sida. finns ju inget ömsesidigt i denna relation. eller är det någon jag känner? har för mig att jag nämnt denna blogg för någon i mina dar.
iaf.
det kliar i fingrarna igen. och jag var lite sådär äee ska man logga in på sin gamla blogg och bli en superstar? nä. men jag tänkte att jag kanske kunde börja skriva igen, och kanske fota lite. med mobilen typ. för min skull. aja
- Dansa på alla klubbar som finns i Malmö (jag hänger alldeles för mycket på kb)
- Lära mig alla världens länder och var de ligger (för sån kunskap är sjukt cool att inneha)
- Prova på meditation (tror det kan vara bra)
- Hitta nummer tjugo (det var för länge sen nu, plus att jag vill ha ett jämnt nummer)
- Lära mig att rappa Eminems "Lose Yourself" (enbart för att det hade varit coolt för min egen skull. skulle aldrig få för mig att rappa den offentligt)
Ibland vill man mest säga hej och så. Märkas i någon annans vardag, göra sig påmind och vinka lite. "Glöm inte mig", på ett ungefär. Man kanske tänker, att ens hela existens beror på att folk kommer ihåg en? På sätt och vis är det nog lite så. Det finns ju den där eviga frågan: om ett träd faller i skogen med ingen i närheten, hörs det då? Kanske är det så med livet också, att om man lever utan att någon ser det, lever man verkligen då?
Så för säkerhetens skull, för att bevara sin existens, sprutar man på sig en parfym som doftar ros (för det är ju tilltalande) och så svischar man förbi ICA och ler åt personen i kassan. "Ser du, idag luktar jag ros och köpte lite kyckling och potatissallad. Jag lever." Och så ger man kassören pengarna och så har man gjort det för den dagen. Ännu en dag avprickad av synlighet och levnad.
Ibland skriver man hej på facebook bara för att skriva hej och inte för att man verkligen vill prata med personen i fråga. Det blir jobbigt när de svarar och frågar om ens liv. Det var bara ett glöm-inte-bort-mig-hej. Man vill ju bara att de ska veta att man lever, men inte hur man lever.
Och så fortgår det så det stockas i bröstet och andan fastnar halvvägs.
Jag ser ständigt trött ut och min frisör färgade mitt hår rött istället för blont. Eller "kola" som hon sa. Hälsade på farmor i Bremen och det var tjugosju grader på balkongen.
Det är tryck över bröstet och glömda tankar dagligen.
Jag har inte tid att känna något så jag tror att jag kommer implodera snart. Jag glömmer bort vad jag har gjort om dagarna och tror aldrig att jag kommer minnas igen. Det är ändå inget viktigt.
Tjocka tröjor. Det är allt jag vill ha i aprilmånads snö. Skakar in i benen med knottrig hud 24/7.
Har varit borta och mådde bra och växte och förstod att en inte kan vara bra på allt och att många andra är bättre på mycket annat.
Är rädd för människor men jag vill ha människor. Jag vill att människor ska vilja ha mig, men jag vill inte att de ska se mig. Jag är rädd att deras beröring ska förminska mig, genera mig. Nej. Jag är rädd att jag ska genera mig, att jag ska vara för uppriktig och finnas där. Finnas hel och hållen framför ögonen på den andre, alla födelsemärken och alla världens ansiktsuttryck. Jag är rädd för att inte vilja bli havd.
Glider mestadels omkring i soffor och på bussar. Världen har blivit vardagsliten.
Jag blir irriterad på alla och högskolan stressar. Jag saknar frihet och ställen där jag kunde begrava tårna i sanden utan att någon påpekade att jag kommer dö. Ställen där allt känns möjligt. Här dör drömmar.
På lördag är det valborgsmässoafton och i sann studentanda ska jag supa bort mina bekymmer för en dag och drunkna bland filtar och vänners omfamningar. Och kanske en och annan kyss.
It turns out procrastination is not typically a function of laziness, apathy or work ethic as it is often regarded to be. It’s a neurotic self-defense behavior that develops to protect a person’s sense of self-worth.
You see, procrastinators tend to be people who have, for whatever reason, developed to perceive an unusually strong association between their performance and their value as a person. This makes failure or criticism disproportionately painful, which leads naturally to hesitancy when it comes to the prospect of doing anything that reflects their ability — which is pretty much everything.
But in real life, you can’t avoid doing things. We have to earn a living, do our taxes, have difficult conversations sometimes. Human life requires confronting uncertainty and risk, so pressure mounts. Procrastination gives a person a temporary hit of relief from this pressure of “having to do” things, which is a self-rewarding behavior. So it continues and becomes the normal way to respond to these pressures.
Particularly prone to serious procrastination problems are children who grew up with unusually high expectations placed on them. Their older siblings may have been high achievers, leaving big shoes to fill, or their parents may have had neurotic and inhuman expectations of their own, or else they exhibited exceptional talents early on, and thereafter “average” performances were met with concern and suspicion from parents and teachers.
Jag gör listor, oändliga som känns omöjliga att beta av. Tänker att en dag kan jag sudda ut allt, bort bort bort. Det känns långt kvar. Ringde mormor. Hon undrade varför jag ringde. "För att jag tänkte på dig" svarade jag. Solen sken in genom bussfönstret och så sa hon att vi fick stanna hur länge vi ville på långfredagen. Jag misstänker att jag har en slags stress-dyslexi. Lisa myntade det uttrycket (såvida det inte är en grej?). Ord försvinner ur mina texter och jag har svårt att formulera mig. Att våren är här vet jag inte vad jag ska tycka om. Det är så kravfyllt. Men jag ska sluta dricka kaffe i alla fall. Det gör så att jag måste gå på toa alldeles för ofta.
gunnar ekelöf föddes 15 september 1907 i stockholm och dog 16 mars 1968 i sigtuna. hans genombrott var med diktsamlingen färjesång 1941, ett av den svenska litteraturens främsta verk.
bodil malmsten föddes 19 augusti 1944 och dog den 5 februari detta år. hon beskrev ofta livet i fritt associerande språng mellan de stora frågorna och den individuella erfarenheten, och skrev på rim vid en tid då detta ansågs tämligen omodernt. rimmen kan ibland vara tämligen hejdlösa som när hon rimmade parallelliskt på parabolantenniskt.
‘I said we could have everything.’
‘No, we can’t.’
‘We can have the whole world.’
‘No, we can’t.’
‘We can go everywhere.’
‘No, we can’t. It isn’t ours any more.’
‘It’s ours.’
‘No, it isn’t. And once they take it away, you never get it back.’
- hills like white elephants
ernest hemingway föddes den 21 juli 1899 illinois och begick självmord i idaho 1961. journalist, nobelpristagare och författare.
"dead poets society" 1989. en berättelse om en engelsklärare som inspirerar sina elever genom poetri.
"the picture of dorian gray" av oscar wilde 1890.
martina haag "det är något som inte stämmer". om uppbrott och förändring, när allt gör ont.
1. Jag har äntligen börjat på ett eget, kreativt projekt som jag inte har tröttnat på (ännu).
2. Beställde en viollila bikini från H&M som jag verkligen, verkligen (heh) behövde.
3. På fredag ska jag dansa med glitter i blodet och glömma denna vecka.
4. JAG TRIVS PÅ JOBBET! Första gången någonsin.
5. Äntligen längtar jag efter att läsa igen. På senaste har jag liksom funnit guldkorn som jag knappt kan lägga ifrån mig.
och skriva ner världens godaste recept på morotssoppa
5-6 potatisar
1 liten gul lök
3 morötter
7 dl grönsaks-eller hönsbuljong
2 dl mellangrädde
Salt och peppar Skala och skär potatis, lök och morötter i mindre tärningar, lägg ner i en kastrull och tillsätt resten av ingredienserna. Koka upp och låt koka i ca 15 minuter. Mixa soppan slät. Smaka av med salt och peppar. Gott bröd, ev creme fraiche till.
