där borta, över bergen och haven, det är där jag har begravt mitt hjärta
En bit hjärta finns kvar på andra sidan jorden. Det var ganska så oundvikligt om jag ska vara ärlig, för jag fäster mig för lätt - vid molnen som hängde tunga mellan byggnadsväggarna, vid klubbarna som spelade musik som jag aldrig mindes morgonen efter och vid kinarestaurang-ägarens vattniga ögon som kom ihåg min beställning (kyckling i currysås). Sen får jag inte glömma bussarna som jag reste söder, öst, väst och norr med heller, de som hade tysta eller glada busschaufförer. Inte heller vyerna, bergen, floderna och sjöarna, luften, solen som kysste huden så att svettpärlor droppade i nacken, snön och körsbärsblommen. Jag tänkte att det var bra att åka hem, komma tillbaka till "det riktiga" och "verkligheten" (som om det inte skulle ha varit en verklighet där borta). Kanske skulle jag ha förlängt visumet och jobbat kvar som servitris, bott på hostelet med alla andra som flyr och ha livet i min våningssäng i rum 209 med G under täcket klockan sju på morgnarna..
***
Jag och tiden har inget bra förhållande, men jag jobbar på det. Att tycka om den alltså. Kanske missförstår jag bara. Jag vill skrämma tiden, få den att stanna upp tillräckligt länge för att jag ska kunna andas och ta den i handen. Nu känner jag mig istället som någon som inte kan gå snabbt, som har kramp eller något och ramlar fumligt och klumpigt bakom tiden som går med fasta steg, utan att se sig om på mig en. enda. gång.
***
Jag köper glittrigt telefonskal och är ute varje helg. Gråter av saknad och nostalgi i nattens armar (aka kudden och lakanen). Saknar G.
dagar i oktober
Bara sådär hundrasjuttielfe gången som jag startar en blogg... men men.
J och jag gick ut i skogen i söndags och han hade till och med varit ambitiös nog och bakat kanelbullar, plus gjort varm choklad. Så vi mumsade på det och pratade om feminism, om att växa ifrån varandra och annat. Det är såna små grejer som gör vardagen värd att genomleva.
Än så länge har hösten varit snäll mot mig. Den gör mig inte längre ledsen, inte längre svår. Jag tycker om det faktum att vi gömmer oss i tjocka tröjor och tänder fyr på drömmar som lyser upp den gråa himmelen. Utanför fönstret sjunger en fågel, men det är den där lite sorgsna sången som bara hörs när soltimmarna blir kortare. Och det luktar likadant som det alltid gör vid denna tid, men jag längtar inte efter någon som inte längtar efter mig denna gång, och det känns bra. Jag får fina sms också. Där frågas det hur jag kan le med ögonen; hur jag visar känslor; hur jag kan vara vacker när jag gråter och skina när jag ler. Hur mina svaga sidor kan göra mig mer älskvärd och hur mina starka kan göra mig så charmig. Det bara gör mig så solröd i hjärtat, trots att det är molnigt ute.
Det är döden efter livet. Det är dags att ta över världen, älskling, det är nu vi överlever.
