knottrigt
Jag har inte tid att känna något så jag tror att jag kommer implodera snart. Jag glömmer bort vad jag har gjort om dagarna och tror aldrig att jag kommer minnas igen. Det är ändå inget viktigt.
Tjocka tröjor. Det är allt jag vill ha i aprilmånads snö. Skakar in i benen med knottrig hud 24/7.
Har varit borta och mådde bra och växte och förstod att en inte kan vara bra på allt och att många andra är bättre på mycket annat.
Är rädd för människor men jag vill ha människor. Jag vill att människor ska vilja ha mig, men jag vill inte att de ska se mig. Jag är rädd att deras beröring ska förminska mig, genera mig. Nej. Jag är rädd att jag ska genera mig, att jag ska vara för uppriktig och finnas där. Finnas hel och hållen framför ögonen på den andre, alla födelsemärken och alla världens ansiktsuttryck. Jag är rädd för att inte vilja bli havd.
Glider mestadels omkring i soffor och på bussar. Världen har blivit vardagsliten.
Kommentarer
Trackback
