tja
♥ Stolthet och fördom från 2005. Scenografin, språket, historien (Jane Austen är ju guld). Har nog sett den minst tio gånger och kommer nog se den minst tio gånger till.
♥ Ja, faktiskt. Varför? För jag har numera infört vinmåndagar, då jag på något sätt alltid lyckas få tag i en vinflaska och trevliga typer. Dessutom är det som en minifredag sådär efter helgen i och med att jag är ledig både tisdag och onsdag. Vissa har det bra, hehe
he loved me so naughty, made me weak in the knees
Det börjar bli kallare ute. Fingrarna fryser i utkanten av ärmarna på höstjackan och näsan blir snuvig. Kvällssolen dränks bakom dramatiska moln och det börjar bli för mörkt för att kunna se ut, trots att klockan inte ens har hunnit bli åtta.
Jag trivs dock i höstmörker och på våta gator, och jag tycker om att gömma mig i stora halsdukar. Och i pojkars famnar.
"Kan vi inte ses imorgon?"
"Jo, det kan vi väl" svarar han.
Han är min gamla artonårs-kärlek. Nu är vi tjugotvå och han har precis flyttat in på en nation i Lund. Hans föräldrar är fortfarande kvar när jag kommer dit. IKEA-skruvar ligger över golvet och dansktv är påslagen. Vi brygger kaffe, fyra koppar. Jag ber om mjölk. Säger att jag kan hjälpa till men sitter bara i soffan och tittar på tv. När de har gått väntar vi bara på närheten, den som var så naturlig när vi var arton.
I korridoren skrålar studenter, ölburkar öppnas och musiken dunkar dovt genom väggarna. Vi diskuterar filmstjärnors namn och vilka filmer de har medverkat i. Konstaterar att vi hade gjort dåligt ifrån oss på ett quiz. Mina fötter är iskalla och han säger "du vet, ibland säger du elaka saker".
Trots att jag inte är arton längre gör han mig lika nervös nu som då. Hans ord är alltid invirade i ett slags töcken och jag vågar inte titta honom i ögonen för länge. Mitt leende är alltid flackigt.
Vi hade en kärlekshistoria tillsammans. Nu vet jag inte vad vi är längre, om vi ens kan kalla oss något. Om vi ens existerar utanför lägenhetens väggar. När vi ligger med varandra känns det bara tomt. Ingenting av det som fyllde mig förut finns kvar, förutom någon slags tillgivenhet till det förflutna. Jag saknar inte honom längre.
Han kysser min hals och rullar iväg ut på det skrynkliga lakanet. Jag tittar ut i mörkret på de nyinköpta möblerna och lyssnar till hans tunga andetag. Bröstkorgen upp och ner, upp och ner. Plötsligt drar han mig intill sig och jag inser att även om jag inte är kär så är det precis just där, i den där genomskinliga studenlägenheten, i hans famn, som jag vill vara när höstregnet faller utanför fönstret.
66
tisdagmorgon
Jag åt mackor till frukost; massa ost och massa smör. Sedan badade jag i vårt badkar som nästan aldrig används, förutom när en är sjuk. Begrundade alla ärr på knän och fötter; celluliterna och blodkärlen. Torkade mig med en av mammas frottéhanddukar och sprutade på mig höstparfymen.
Undrade vilt och stilla "Varför hör han inte av sig?".
