hundratusenmiljoner

Väcks av fnasiga läppar och varm hud. 

"Jag vill trassla in mig i dig" säger han.

 

Jag trivs dock i höstmörker och på våta gator, och jag tycker om att gömma mig i stora halsdukar. Och i pojkars famnar.

 

 

Han är min gamla artonårs-kärlek. Nu är vi tjugotvå och han har precis flyttat in på en nation i Lund. Hans föräldrar är fortfarande kvar när jag kommer dit. IKEA-skruvar ligger över golvet och dansktv är påslagen. Vi brygger kaffe, fyra koppar. Jag ber om mjölk. Säger att jag kan hjälpa till men sitter bara i soffan och tittar på tv. När de har gått väntar vi bara på närheten, den som var så naturlig när vi var arton.

I korridoren skrålar studenter, ölburkar öppnas och musiken dunkar dovt genom väggarna. Vi diskuterar filmstjärnors namn och vilka filmer de har medverkat i. Konstaterar att vi hade gjort dåligt ifrån oss på ett quiz. Mina fötter är iskalla och han säger "du vet, ibland säger du elaka saker".

 

Trots att jag inte är arton längre gör han mig lika nervös nu som då. Hans ord är alltid invirade i ett slags töcken och jag vågar inte titta honom i ögonen för länge. Mitt leende är alltid flackigt.

 

Vi hade en kärlekshistoria tillsammans. Nu vet jag inte vad vi är längre, om vi ens kan kalla oss något. Om vi ens existerar utanför lägenhetens väggar. När vi ligger med varandra känns det bara tomt. Ingenting av det som fyllde mig förut finns kvar, förutom någon slags tillgivenhet till det förflutna. Jag saknar inte honom längre.

 

Han kysser min hals och rullar iväg ut på det skrynkliga lakanet. Jag tittar ut i mörkret på de nyinköpta möblerna och lyssnar till hans tunga andetag. Bröstkorgen upp och ner, upp och ner. Plötsligt drar han mig intill sig och jag inser att även om jag inte är kär så är det precis just där, i den där genomskinliga studenlägenheten, i hans famn, som jag vill vara när höstregnet faller utanför fönstret.

Jag åt mackor till frukost; massa ost och massa smör. Sedan badade jag i vårt badkar som nästan aldrig används, förutom när en är sjuk. Begrundade alla ärr på knän och fötter; celluliterna och blodkärlen. Torkade mig med en av mammas frottéhanddukar och sprutade på mig höstparfymen.

     Undrade vilt och stilla "Varför hör han inte av sig?".

- det är bara jag som bryr mig över hur min kropp ser ut och andas

- rom är en av de vackraste städerna i hela världen

- jag blir aspackad på fem öl, så pass att jag tydligen stannar mitt i vägen och inte vill gå längre

- rethosta mitt i natten är det absolut värsta som finns

- interrail är inte så jävla smidigt som alla påstår 

- stereotypen att fransmän alltid är otrevliga stämmer inte, förutom på tågstationen i nice

- jag blir alldeles för lätt charmad av brittisk accent

 

Jag var svettig där jag låg i behå och byxor i en våningssäng i ett hostel utanför Barcelonas kärna. Där var ingen ac i rummet och hans hjärta bultade så nära mig. Jag brydde mig inte om personen som snarkade eller människorna som sa åt personen i fråga att vara tyst; inte när hans andetag kittlade min axel.

     "I kind of don't wanna leave" sa jag.

     "Let me stop you then" viskade han och drog mig närmare intill sig.

     Allt jag kunde tänka på var han på andra sidan jorden.

Hon satte sig ner vid flodstranden och undrade om hon var tillräckligt modig för att störa universum, om hennes själ kunde fylla världen så som vattenfallet fyllde floden.

Att komma hem är svårt. 

     Vädret tycks vara lika ambivalent gentemot världen som jag är just nu.

Jag kommer inte ut. Jag går från säng till säng men hinner inte tänka klart. Snälla, stoppa mig när jag duger.

     "Ska du ut ikväll?" (Får jag ligga med dig ikväll?)

     Skrapsår på knäna och smutsiga fötter, men jag är högt uppe i neonljuset och nattens alla sorger.

     "Vem är hon?" Du kommer inte att bry dig om ett par dagar - eller ens om ett par timmar. Det kommer bara vara mascara i sängen och svettigt skinn.

Om en vecka ska jag lämna detta vinterland där kylan kramar om händerna och hjärtat står i brand. Han säger att allt kommer att bli bra och att jag kommer att glömma allt här hemma. 

     Tänk så gör jag det?

Har varit i migrändimma två dagar i rad varvat med jobb. Inte ett uns av produktivitet.

Mina föregående dagar har varit fina. Tog flyget ner till min bästa vän som jag inte har träffat på över ett år. Det var en kompott av sockervaddstäcken, lappfält, dans på polska klubbar, Harry Potter, cinnabuns och en matförgiftning (mindre kul). Tänka sig att trots att allt har förändrats, så var det precis likadant ändå.

Jag hade virat in mig i bäddsoffans lakan och han låg där bredvid mig och andades ut rom. Jag hade fortfarande nattens bravader under ögonlocken och glitter i blodet. För länge sedan hade jag glömt bort hans beröring och hur han såg på mig, men nu gosade han in näsan invid min nacke och lade armen över höftens dal.

 

"Jag vill ha en godnattkyss" sa han ut i mörkret bredvid mig där i bäddsoffan. Om det varit tre år sedan hade jag exploderat som ett fyrverkeri.

"Vill du verkligen det?" frågade jag.

"Ja." 

Så jag vände mig om och kysste honom så som jag kysste honom för tre år sedan i hans säng på nätter och morgnar. Men nu var vi i en bäddsoffa i en ny lägenhet klockan fem på morgonen och jag var inte arton längre och jag kände ingenting.

och jag vet att du ibland håller andan

som för att se

om jag eller syrebristen dödar dig först

men jag vet att det är okej

för du säger ju att du inte vill leva

längre än till tretti

Gick till jobb trots halsont. Sätter upp håret för ovanlighetens skull. Dricker kaffe, läser "Den store Gatsby", snackar med Lennart i affären bredvid, hänger på Pinterest, smsar med B och L, äter gårdagens rester bestående av stuvade makaroner och falukorv men även gummibjörnar och knäckebröd med ost - får ångest, säljer lite ibland, har tre lager tröjor på mig för det är så jädrans kallt och så vidare. Drömmer om att ligga i sängen, äta glass och titta på Paradise Hotel. 

Det är min onsdag det.