hundratusenmiljoner

En bit hjärta finns kvar på andra sidan jorden. Det var ganska så oundvikligt om jag ska vara ärlig, för jag fäster mig för lätt - vid molnen som hängde tunga mellan byggnadsväggarna, vid klubbarna som spelade musik som jag aldrig mindes morgonen efter och vid kinarestaurang-ägarens vattniga ögon som kom ihåg min beställning (kyckling i currysås). Sen får jag inte glömma bussarna som jag reste söder, öst, väst och norr med heller, de som hade tysta eller glada busschaufförer. Inte heller vyerna, bergen, floderna och sjöarna, luften, solen som kysste huden så att svettpärlor droppade i nacken, snön och körsbärsblommen. Jag tänkte att det var bra att åka hem, komma tillbaka till "det riktiga" och "verkligheten" (som om det inte skulle ha varit en verklighet där borta). Kanske skulle jag ha förlängt visumet och jobbat kvar som servitris, bott på hostelet med alla andra som flyr och ha livet i min våningssäng i rum 209 med G under täcket klockan sju på morgnarna.. 

 

***

Jag och tiden har inget bra förhållande, men jag jobbar på det. Att tycka om den alltså. Kanske missförstår jag bara. Jag vill skrämma tiden, få den att stanna upp tillräckligt länge för att jag ska kunna andas och ta den i handen. Nu känner jag mig istället som någon som inte kan gå snabbt, som har kramp eller något och ramlar fumligt och klumpigt bakom tiden som går med fasta steg, utan att se sig om på mig en. enda. gång.

***