hundratusenmiljoner

J och jag gick ut i skogen i söndags och han hade till och med varit ambitiös nog och bakat kanelbullar, plus gjort varm choklad. Så vi mumsade på det och pratade om feminism, om att växa ifrån varandra och annat. Det är såna små grejer som gör vardagen värd att genomleva.

     Än så länge har hösten varit snäll mot mig. Den gör mig inte längre ledsen, inte längre svår. Jag tycker om det faktum att vi gömmer oss i tjocka tröjor och tänder fyr på drömmar som lyser upp den gråa himmelen. Utanför fönstret sjunger en fågel, men det är den där lite sorgsna sången som bara hörs när soltimmarna blir kortare. Och det luktar likadant som det alltid gör vid denna tid, men jag längtar inte efter någon som inte längtar efter mig denna gång, och det känns bra. Jag får fina sms också. Där frågas det hur jag kan le med ögonen; hur jag visar känslor; hur jag kan vara vacker när jag gråter och skina när jag ler. Hur mina svaga sidor kan göra mig mer älskvärd och hur mina starka kan göra mig så charmig. Det bara gör mig så solröd i hjärtat, trots att det är molnigt ute.