hundratusenmiljoner

"Jag kan inte sluta tänka på oss" skriver han när det är sen morgon hos mig och natt hos honom.

 

Vi var egentligen för mycket kropp i min lilla våningssäng, men tvunget skulle vi ligga där varje dag ändå. Vi var ju kära, sköra chansningar, han och jag. Det var en sådan kärlek med bäst-före datum egentligen. Trots det pirrar det alltid i mig när jag tänker på hur han strök med fingrarna över min hud som var ljusare än hans, hans nackkyssar och när han sa att han älskade mina blå ögon. Han kom med en ljummen höst och vi bodde i den där sängen, under mina lakan. Där pussades och kittlades vi, tittade på Disney-filmer och åt kinamat. 

Jag grät varje dag i två månader innan jag skulle med flyget - räknade ner varje kyss och leende. Visste ju att det där skulle ta slut, visste att en halv värld och 36 timmar skulle ligga emellan oss och att jag förmodligen aldrig mer skulle få se honom.

     Ibland låg vi bara i mörker och kände varandras hjärtslag, som för att memorera dem och gömma oss för tiden.