hundratusenmiljoner

Ibland vill man mest säga hej och så. Märkas i någon annans vardag, göra sig påmind och vinka lite. "Glöm inte mig", på ett ungefär. Man kanske tänker, att ens hela existens beror på att folk kommer ihåg en? På sätt och vis är det nog lite så. Det finns ju den där eviga frågan: om ett träd faller i skogen med ingen i närheten, hörs det då? Kanske är det så med livet också, att om man lever utan att någon ser det, lever man verkligen då?

 

Så för säkerhetens skull, för att bevara sin existens, sprutar man på sig en parfym som doftar ros (för det är ju tilltalande) och så svischar man förbi ICA och ler åt personen i kassan. "Ser du, idag luktar jag ros och köpte lite kyckling och potatissallad. Jag lever." Och så ger man kassören pengarna och så har man gjort det för den dagen. Ännu en dag avprickad av synlighet och levnad.

 

Ibland skriver man hej på facebook bara för att skriva hej och inte för att man verkligen vill prata med personen i fråga. Det blir jobbigt när de svarar och frågar om ens liv. Det var bara ett glöm-inte-bort-mig-hej. Man vill ju bara att de ska veta att man lever, men inte hur man lever.

 

Och så fortgår det så det stockas i bröstet och andan fastnar halvvägs.