på himlavalvet
Häromnatten kysste jag honom. Han som jag för länge sedan ville vara ett stjärnfall för - det är ju stjärnfall man önskar på.
Jag hade virat in mig i bäddsoffans lakan och han låg där bredvid mig och andades ut rom. Jag hade fortfarande nattens bravader under ögonlocken och glitter i blodet. För länge sedan hade jag glömt bort hans beröring och hur han såg på mig, men nu gosade han in näsan invid min nacke och lade armen över höftens dal.
I ett halvår var varenda rörelse för, åt och av honom. Jag var arton och lät hjärtat blottas för första gången utan att veta hur det var att falla nerför ett djupt stup utan botten. Jag sprang med vinden i håret och tog utan tvekan två bussar hem till honom när luften doftade kalla höstlöv och våt asfalt. Jag älskade att krypa upp i hans famn och höra honom säga hur fin jag var, och jag älskade när han kittlade mig och det förvandlades till pussar på magen. På sommaren brukade han fråga mig om mina hemligheter när vi låg skavfötters i hans säng och smekte varandras ben. Morgonsolen bländade oss i ögonen och vi åt godis till frukost. Jag längtade efter att höra honom säga att han behövde mig, att jag var den. Men han gav mig aldrig en plats i den där sängen egentligen, för sedan började skolan igen och han gav den till en annan.
"Jag vill ha en godnattkyss" sa han ut i mörkret bredvid mig där i bäddsoffan. Om det varit tre år sedan hade jag exploderat som ett fyrverkeri.
"Vill du verkligen det?" frågade jag.
"Ja."
Så jag vände mig om och kysste honom så som jag kysste honom för tre år sedan i hans säng på nätter och morgnar. Men nu var vi i en bäddsoffa i en ny lägenhet klockan fem på morgonen och jag var inte arton längre och jag kände ingenting.
Kommentarer
Postat av: Saga
du skriver så vackert att det gör ont i hela själen, det verkligen känns och vibrerar i varje ord.
Postat av: Malin
Bara fantastiskt-har-inga-ord-fint. <3
Trackback
